Trött

Trött, tröttare, tröttast.
Vad tror ni jag är?

Jag känner att jag börjar tappa gnistan till och från. Jag orkar inte helt enkelt. Det är för energikrävande och jobbigt och en känslomässig berg-och-dalbana alltihop. Och så mörker, och jobb. Och allt man vill men inte kan få eller skaffa sej. Allt bara rasar ner över mina redan tyngda axlar och mitt i allt saknar jag Daniel så fruktansvärt.

Jag önskar att han fortfarande var med och sa som han skulle sagt; 'Det ordnar sej, jag känner en kille.' Och sedan skulle jag skratta åt hans maffiaattityd och krama om honom och säga att det kommer bli OK utan hans 'kontakter'.

Det ordnar sej. Hur ofta har jag inte hört det? Ibland gör det faktiskt inte det. Är jag kryptisk nu? Jag orkar faktiskt inte bry mej riktigt. Jag orkar ORKAR inte. Jag är trött och känner att jag börjar bli mer och mer likgiltig. Jag vill inte vara där igen, men hur ska jag kunna påverka omgivningen som gör att jag inte orkar? Jag är så trött på att ha åsikter om allt och alla och på att alltid ha nåt att oroa mej för. När är det min tur att ha huvudet toalt tömt? Fan vad kass och deppig jag låter.

Tur att jag har Tomas. Det är det enda fina i livet just nu känns det som. Och så Jessica. Min fina. Och alla andra vänner såklart som vet hur det ligger till och som gör så gott de kan för att muntra upp. Tack till er. Ni är guld värda.


Men just nu är jag trött. Och jag tänker fortsätta vara trött. Iallafall tills jag åker till Göteborg på fredag. En vecka, sedan får jag träffa älskling igen.