Knep & knåp

Ge och ta. Det är väl inte så svårt? Lite uppoffring här, lite kvalitetstid där och någon gång så begär man detsamma av den andre. Det ska väl inte vara så svårt?

-----

Jag hatar att vara kär. Jag hatar känslor. Jag hatar att jag är världens töntigaste människa som tar ett slag tillräckligt hårt för att jag ska tolka det som en kärnvapen attack.
Jag är riksnojig hela tiden över att göra fel, vara en dålig flickvän och göra Tomas ledsen. Jag tror att den oron och det tankesättet inte gör mej tll en bättre människa utan en sämre. Jag håller inte på mina principer och försummar mitt eget känsloliv till förmån för att han ska ha det bra.

Det är ingenting han har bett om, det är någonting jag gör automatiskt.

Och när han undrar om någonting är fel, så ljuger jag och säger nej. Hur ska man då kunna lösa en dispyt eller en smärre konflikt? Om jag ljuger om att allt inte är bra, hur ska det då någonsin kunna bli bra? Jag menar, ingenting är direkt fel. Men ibland måste man få bli ledsen och arg och bara få vara grinig. Och då måste även jag kunna tala om varför.

Det är jobbigt att vara kär. Det är jobbigt att älska någon så mycket så att man tror att man går sönder. Jag hatar det. Jag hatar att känna mej sårbar. Jag hatar att känna mej beroende av någon annan än mej själv. Jag hatar att jag får skuldkänslor direkt när jag yppat att jag kanske inte är sådär jätteglad över vissa saker. Jag ångrar det direkt när orden lämnar mina läppar. Varför ska det vara så? är det bara jag som är sådan? Jag är ett totalt vrak efter varje gång jag sagt vad jag tycker om vissa saker som inte är jätteroliga att prata om. För jag är rädd att han inte ska tycka samma sak och börja tycka att jag är dum och konstig och inte värd att lägga tid och energi på.

Det kan inte vara roligt att vara Tomas alla gånger, som får stå ut med mina knepiga känslor och humörsvängningar. Jag vet om det. Och jag älskar honom säkert tusen gånger mer bara just därför.