Det är så många gånger som jag sagt till mej själv att; 'nej, imorgon ska jag gå till graven och tända ett ljus'. Och det är så många gånger som jag inte gjort det. Fastän jag tänker på honom nästintill varje dag, fortfarande, så kryper någon slags skuldkänsla upp i kroppen och klämmer åt i hjärttrakten varje gång man räknar på hur länge sedan man var där. Att man var där. Där. Där han är. Att bara tända ett ljus eller rensa ogräs, att bara titta förbi - ska väl inte vara så svårt?
Jag ska inte bli alltför sentimental, men är det ett undermedvetet tjaffs som gör att man 'glömmer' gå till graven?

----

Nytt! Det ser ljusare ut för mina soffor! De kanske inte behöver lastas in i ett förråd på Shurgaard (??stavning??) utan kanske får ett nytt hem efter många om och men. En bryyd kommer och tittar på dem på söndag så får vi se vad hon tycker om mina kära.