Det här är en kärleksförklaring

Det rååkar vara så att jag har nämnt förut att jag inte känner mej hel när jag inte är med Tomas. Och jag vill bara åter påpeka att det är så det är. Jag ÄLSKAR den karln. Han är det bästa som finns. Att han bara ringer hur som helst - huxflux - bara för att tala om att han älskar mej gör mej så jävla lycklig. Det är så fint och omtänksamt. Och jag saknar honom hela tiden när vi inte är tillsammans. Jag vill aldrig vara utan den känslan jag har när jag är med honom. Den är obeskrivligt overkligt underbar.

Jag älskar hans käklinje och breda axlar, hans 758000 olika skratt, hans stora mjuka händer, hans breda leende, dåliga skämt och kassa musiksmak, hans beatles-kalufs, sättet han ser på mej när jag pratar, hur han trevar efter min hand varhelst vi går, att han vet vilken godis sort jag gillar bäst, kalsongerna på golvet, alla pizzakartongerna..., hans eviga snuttande på filtar och täcken, att han alltid låter mej sova på hans arm och massa massa mer och det är det här de kallar kärlek, tydligen, har jag hört!

De kallar det för kärlek! wow.